Vecka 12: Vårens primörer

RICHARD SÄGER

Tja! Richard här.

Våren är här! Både här hos mig i Glasgow och, vad jag förstår, också i Sverige (något sånär iallafall). Så, det vi ska snacka med er om idag är just några av vårens albumsläpp som intresserar oss på ett eller annat sätt.

Jag skrev i bloggens första inlägg om Magnetic Fields kommande skiva Love at the bottom of the sea, och nu har den alltså kommit ut! Då jag lovordade den den första singeln känns det naturligt att berätta vad jag tyckte om albumet. Jag hade nog egentligen orimligt höga förväntningar på den, men skivan lever iallafall nästan upp till dem. Den är, som utlovat av bandet, väldigt synthig och elektronisk. En annan sak som är annorlunda jämfört med de senaste skivorna är att bandets centra Stephen Merrit inte sjunger så mycket som han brukar – det gör dock inte så mycket, jag har alltid älskat MG:s låtar där bandets slagverkare och pianist Claudia Gonson sjunger. Och det gör hon i många av låtarna, t.ex. i öppningsspåret Your Girlfriend's face, som är en av skivans bästa låtar. Jag kan dock inte säga att jag var helt jätteöverväldigad första gången jag lyssnade på albumet, (som jag var med 69 Love Songs), men den är ändå väldigt bra. Magnetic Fields Spelar förresten i Göteborg och Stockholm i maj (tror jag, googla helst själv!) – är sjukt lack att jag inte kommer vara där då. Om biljetterna inte är slut redan borde du skaffa en nu! NU.

Claudia Gonson sjunger mycket på senaste skivan - och det fungerar oerhört bra.

Carl Johan Lundgren, som arbetar under namnet Vit Päls, nya skiva kom i Januari i år, och den fick mig att återupptäcka honom. Skivan heter Någonstans ska man va och är inte lika poppig som en del tidigare produktioner, men väldigt fin. Jag har lyssnat sjukt mycket på skivan senaste veckan och jag gillar den väldigt mycket. Hela skivan tycks handla om uppbrottet efter en relation, och är mycket deppig. Den beskriver det deppiga, eller kanske tragikomiska, i vardagen, som t.ex. i låten Hösten talar med oss: ”Du säger att du saknar mig, och maten som jag lagade en gång, det gör jag med för jag lagar inte mat längre.”
Jag tror inte att alla uppskattar den här skivan, men jag tycker den är väldigt bra i sin enkelhet. Det är svårt att tipsa om en enda låt man borde kolla, lyssna igenom hela skivan, du och den förtjänar det.

Jag såg förövrigt Vit Päls på Klubb Popidyll i Kalmar för några år sedan – det var en skön spelning!

The Robot Ate Me var ett projekt av den mycket märkliga mannen Ryland Bouchard. Han var den enda konstanta medlemmen i bandet och han släppte mellan 2002 och 2006 fem album. Av dessa går endast dubbel-cd:n On Vacation att hitta på spotify, den är väldigt experimentell om man jämför med The Robot Ate Mes första skivor, låtarna är väldigt olika varandra men jag gillar dem alla på något vis. Efter 2006 (och den mycket märkliga skivan Good World) började Ryland släppa musik under sitt eget namn. Den senaste, och ganska dåliga, Better this than nothing EP kom 2010. Som av en händelse gick jag in på hans hemsida igår (!) och då stod det att det kommer ett nytt album våren 2012 – av The Robot Ate Me. Varför han har valt att gå tillbaka till det gamla namnet har jag ingen aning om, men det glädjer mig då jag är mer fäst vid det han har gjort som The Robot Ate Me än under eget namn. Ett smakprov finns också att lyssna på, klicka bara HÄR. Jag tycker det låter ganska lovande – fast med den här killen vet man aldrig riktigt vad som kommer hända. Vill ni kolla upp gamla låtar av honom rekommenderar jag främst att söka på youtube. Killen är inte så kommersiell, att en av hans skivor ens finns på spotify är helt sjukt.

Ryland är ganska oberäknelig, minst sagt.

Svenska First Aid Kit såg jag första gången (med Johan förövrigt) på Arvikafestivalen 2009, då gjorde de tyvärr ett ganska mediokert intryck och jag gillade inte spelningen alls. De kändes mest som några sorts Joana-Newsom-Devendra-Banhart-Wannabes-American-South-Folksingers. Men sedan dess har de utvecklats extremt mycket, det pratas mycket om dem här i Glasgow också – vilket på något obegripligt sätt gör en lite stolt. Men faktum är att deras senaste skiva som kom i början på året är jätte(JÄTTE!)bra. Lyssna på The Lion's Roar här.

Sen har jag också hört att Norah Jones ska släppa nytt snart! Det kommer nog vara bra, jag har egentligen inte lyssnat så mycket på henne, men vet ändå att hon är bra på något sätt.

Det var nog allt för mig den här veckan, hoppas du får en skön musikvår du också!
Över till Johan – High five!

JOHAN SÄGER

Över till mig, Richard.

Hej, idag ska det skrivas om lite nyutgiven musik och även om lite musik som snart kommer ut.

En skiva som släpptes i början av mars var skivan Youth med Simian Ghost. Deras första album var mer elektroniskt än det senare där man har gått mot en mer vanlig banduppsättning alá trummor, gitarr och sång. Som en mörkare blandning av tidiga Phoenixoch Kings Of Convenience levererar de melodisk pop. Enda problemet som jag kan se med skivan är att låtarna är ganska homogena och man blir aldrig riktigt överraskad. Däremot blir det väldigt bra som i låtarna Wolf Girl och Crystaline Lovers Mind som har lite mer energi. 

3x3 killar i Simian Ghost

Det brittiska bandet Beach House släpper en nytt fullängds album den 15 maj som kommer heta Bloom, tycker själv att det låter lite pretantiöst. Men singeln från den nya skivan tycker jag iaf. är helt amazing. Som ni kan lyssna på HÄR. Utifrån singeln så tycker jag att de fortsätter med sitt drömska sound från förra skivan Teen Dream och på samma sätt som jag tycker att det är bra så saknar jag lite utveckling. 

Vi får helt enkelt vänta till maj för att se hur skivan blir i helhet. Men håller den singelns kvalite så kommer det bli finfint. Enda problemet är att det är 2 månader dit.

Musette är ett väldigt nytt band för mig. Så nytt som att jag började lyssna på det imorse, hade egentligen tänkt prata om Joel Almes nya singel men väljer att skita i det. Lyssna på Joels singel A Tender Trap här om ni känner fört. Musette är däremot något mycket mer intressant. För att kort presentera det så är det drömsk instrumentalisk experimentalisk pop. Musette eller Joel Danell som han heter, har jobbat på skivan Drape Me in Velvet  i 3 år och har som grund i musiken jobbat från gamla kasset och rullband. Resultatet är svårt att beskriva mer än lite som Detektivbyrån på downers. Mycket vackert är det iaf. de låtar som satt sig bäst hittils är How to behave in elevators och Coucou Anne.

Alla gillar vi sammet

Dags att hoppa genre till lite house. Inte något som jag lyssnar på egentligen men jag tycker att det är roligt att Deadmau5 tar en helt okänd producent, Chris James, under vingarna efter att Chris gjorde en  vocal mix på Deadmau5 nya låt The Veldt (http://soundcloud.com/fuckmylife/the-veldt. Ni kan lyssna på mixen här ( http://soundcloud.com/chrisjamesofficial ). Ser framemot att se vad som händer med det här samarbetet.

Har Deadmau5 en Musse Pigg fetish?

Det var allt den här onsdagen för mig. Som vanligt om ni vill att vi ska ha ett speciellt tema eller bara vill diskutera varför just du hatar House så kommentera nedan ;) 

Veckans fråga: Vad ser ni mest framemot musikåret 2012?

OCH HÄR ÄR VECKANS ASFETA SPOTIFYLISTA >>>>Onsdagsmusik v 12

----> Det går också att lika oss på fejjan, kolla här: http://www.facebook.com/Onsdagsmusik

Stay tuned

Wednesday is just a week away