Vecka 17: PostrockCarl!

Idag har vi finbesök på onsdagsmusik av Richards bror Calle som ska lära oss massor om post-rock. Även utan Richard och Calles broderskap så tycker vi på onsdagsmusik om Calle då det är han som tecknat våran grymma logga, dessutom är ju han en av de få som faktiskt läser bloggen. En reko snubbe helt enkelt så utan vidare krusiduller över till honom! 

Hej alla. Den här veckan får ni dras med ännu en gästbloggare – nämligen Onsdagsmusikrichards storebror: Torsdagsmusikscarl. Skämt åsido så delar jag och min käre broder både föräldrar och till stor del också musiksmak – även om vi i den senare kategorin på äldre år dragit åt lite olika håll. Och idag ska jag tipsa litegranna om en av de musikgenrer som ligger mig allra närmast om hjärtat – post-rocken.

 

Torsdagsmusikscarl 

Allra först en smula om mig själv så ni vet vad det är för kaka ni äter. Jag är vikarierande konsthallsassistent och frilansande serietecknare och illustratör, boende och verksam i Gävle. Jag är mycket kräsen vad gäller musik, och det har väl hänt att någon ibland kallat mig pretentiös. Ehum. Förutom post-rock sväljer jag i princip enbart indie-pop och –rock, och när jag vill dansa väljer jag ska eller electro-swing. Även en del elektroniskt och psykadeliskt går ner.

Vill man se mer vad jag gör och vem jag är rekommenderar jag ett besök på carlkrantz.se eller illustratorcentrum.se/medlem/carl-krantz. Jag har också en blogg där jag gör ungefär ett inlägg om året, då om årets bästa album: lagerkrantz.blogspot.com

Så till musiken. Post-rock. Vad är det för något? Ja, kanske är det inte helt lätt att svara på vad som faller in under kategorin. Termen sägs ha myntats 1994 av kritikern Simon Reynolds när han recenserade BarkPsychosis’ album Hex. Så här lät det då:

Han använde då uttrycket för att beskriva en musikstil där man använde instrument och banduppsättningar som man vanligen använder till rock – utan att det låter som rock. Istället för riff fick vi långa, melodiösa slingor med skrikande eller distade gitarrer; istället för trumsolon fick vi malande, translika slagverkspartier. Idag karaktäriseras ofta post-rock av långa låtar, som gärna byggs upp successivt för att de sista minuterna explodera i ett bombastiskt klimax. Extas. Jag hör själv till dem som tycker det nästan är onödigt att lyssna på post-rocklåtar som är under 8 minuter. Är de kortare än så hinner man inte ”komma in”i låten ordentligt. Men tipsen idag kommer också att innehålla lite mer lättsmälta inkörsportar: det andra är en insikt som kommer med tiden. Liksom ett tyngre missbruk. Annars är det också vanligt att post-rock är instrumentalt.

Alla de här faktorerna gör musikgenren väldigt exemplarisk för tillfällen då man måste koncentrera sig, kanske för att plugga, men också för tillfällen man lätt förlorar sig själv i; såsom till exempel jag själv känner när jag tecknar eller skriver. Jag lyssnar på post-rock just nu. Shit. Nästan meta.

 

Förlåt

POST-ROCK I SVERIGE

Sverige har en väldigt kompetent och intressant post-rockscen – så pass intressant att jag faktiskt kör avsnittet om den svenska post-rocken före den internationella. Jag tänkte försöka hålla mig till att tipsa om två låtar från varje artist, för att på det sättet hålla det jämnt. Fast, nu när jag tittar på texten i efterhand ser jag att det inte blev så. Nåja.

Personliga favoriter inom genren är svenska pg.lost. Bandet känns igen på de oerhört starka gitarrerna och de bedrägligt vänliga mellanpartierna som ofta föregår de riktiga urladdningarna. De vinner mer och mer mark utomlands, och är nästan större utanför Sveriges gränser än inom. En av deras bästa låtar heter Heart of Hearts, och är en riktig smygare. Håll ut i 3 ½ minut så förstår ni vad jag menar.

Men deras absolut starkaste insats gör dem i 12-minutersstänkaren Gomez. När de sista tonerna klingar ut strax innan elvaminutersstrecket, och avtoningen tar vid, är du färdig. Som människa.

Ett annat svenskt band som vunnit mer och mer framgångar på sistone är ef. De gör precis som pg.lost melodiös musik med mycket gitarrer, men använder också trumpeter och andra blåsverk – dessutom ackompanjerat av viskande vokaler.

En låt från näst senaste skivan som jag tycker mycket om är Sons ofGhosts.

Och från senaste skivan kan jag varmt rekommendera arga Where G. Mallory Sleeps. George Mallory var en brittisk bergsbestigare som 1924 under sitt tredje försök att som förste person nå toppen på Mount Everest försvann spårlöst. Det skulle dröja till 1999 tills det att hans kropp återfanns – och då under mystiska omständigheter. Än idag diskuteras det om Mallory och hans grupp kan ha nått toppen innan de dog.

Andra svenska band som helt klart är värda att nämna är Jeniferever (testa Opposites Attract), Immanu El (testa Tunnel), de la Mancha (testa Release all Light) och SeptemberMalevolance (testa I Shut Doors andWindows).

POST-ROCK INTERNATIONELLT

Musikstilen är ju förstås grymt stor även utomlands, och det finns mycket fint att hämta internationellt. Några av de absolut största måste nog ändå sägas vara amerikanska Mogwai – som jag själv faktiskt skulle rekommendera att ta som första lyssning om man inte riktigt är inkörd på soundet. Låten I’m Jim Morrison, I’m dead är en av de låtar som på allvar fick mig att fastna för genren för sju år sedan.

En lite rolig anekdot om Mogwai är att låtarna ofta på ett eller annat sätt refererar till Satan. Det här började tidigt, redan på bandets debutskiva från 1997 Young Team – då den sista låten är en riktig kalaspärla och fortfarande anses som en klassiker inom post-rocken. Lyssna på den härliga 16-minutaren Mogwai Fear Satan, och njut. Så sent som på senaste skivan Rave Tapes finns ett spår, Repelish, där en person låten igenom talar om subliminala budskap gömda i musik, och ständigt upprepar frasen: ”Satan. We gotta live for Satan. Master Satan.”

En annan personlig favorit inom genren är Los Angeles-baserade Red Sparowes, som splittrades efter senaste skivan från 2010. Deras album från 2006 - som är ett exempel på att post-rocksband ofta tar ut svängarna lite extra vad det gäller titlar – Every Red Heart Shines Toward the Red Sun håller jag som i princip oöverträffad som helhet. Låttitlarna är extremt långa och berättar en historia som löper genom spårnumren. Lyssna på We Stood Transfixed in Blank Devotionas Our Leader Spoke to Us, Looking Down on Our Faces with a Great, Raging andUnseeing Eye.

We Stood Transfixed in Blank Devotionas Our Leader Spoke to Us

Även deras sista skiva, TheFear is Excruciating but Therein Lies the Answer är även den en riktig toppenplatta. Sista låten AsEach End Looms and Subsides är en väldigt värdig avslutningslåt. En gång använde jag den som soundtrack till en av mina serier. Heh.

När vi ändå pratar om Red Sparowes måste jag också passa på att nämna en för mig alldeles ny bekantskap: Marriages. Forna medlemmar ur det förra bandet startade tydligen ett nytt band i spillrorna av det gamla - då det upptäcktes att en av gitarristerna, Emma Ruth Rundle, utöver att vara grym på sitt instrument också var en fantastisk sångerska. Marriages gör en sorts mörk post-rock-popig musik med klar inspiration från Red Sparowes. Helt fantastiskt låter det. Prova låten Skin från nya albumet Salome som faktiskt är alldeles nysläppt.

 

Salome min vän!

Ett annat band som influerat många av de nya post-rockbanden med sin mörka approach till genren är Russian Circles. Enligt mig har de faktiskt släppt en hel del skit (och det har bara blivit värre med åren tyvärr), men det är svårt att komma ifrån hur bra debuten Enter från 2006 är. Prova episka förstaspåret Carpe, och titelspåret Enter.

Jag känner nog att jag också måste passa på att tipsa om en av mina favoritskivor någonsin - där min indie-rockhusgud Spencer Krug från bl.a. Wolf Parade slog sig samman med finska post- och krautrockarna Siinai och skapade skivan Heartbreaking Bravery under namnet Moonface (with Siinai). Det är svårt att rekommendera enskilda spår, personliga favoriten är förstås sistalåten Lay Your Cheek on Down, men jag tror att om man som ovetande försöker sätta sig in i albumet bör man istället börja med Yesterday's fire eller öppningslåten Heartbreaking Bravery.

 

Månansiktet gör cööömback

Andra internationella post-rockare man bör känna till och gärna testa är God is an Astronaut (testa Allis Violent, All is Bright), Caspian (testa Hymn for the Greatest Generation - den är lätt att sätta sig in i), This is Your Captain Speaking (testa GatheringPieces - längst på denna lista med sina 18 minuter!) och 65daysofstatic (testa gamla goa Radio Protector).

Och det var ungefär all post-rock du behöver den närmaste tiden! Har du egna favoriter eller saker du tycker jag missat får du gärna hojta till - även om mycket inom musikstilen låter likartat är det alltid skönt att finna nya bekantskaper. Tack för mig, och tack till gubbarna på Onsdagsmusik, Johan och Richard, som låtit mig gästblogga världens längsta inlägg!

Tjoflöjt!

Och vi på onsdagsmusik vill också ge ett fett stort tack till Carl för det här grymma inlägget. Snart kommer nog en spotifyplaylist men vi har inte hunnit fixa. . . Syns nästa vecka!
//Jojje o Rille o Calle

Vecka 15: Melodisk oväsende

Tjenare Eliten, denna onsdag efter en tids paus har vi blåst i mistluren, tänt fyrarna, slagit på Batman-signalen och vår vän Gustav har svarat med temat melodisk noise, Vi låter honom förklara:

Denna onsdag har jag, Gustav (aka Blomman?), fått den stora äran att gästblogga på Onsdagsmusik-bloggen och dela med mig av lite musik. Musiken jag valt att fokusera på är en samling av musik som jag skulle klassificera som melodic noise alternativt melodiskt oväsende. Vad jag kan urskilja är att musiken verkar ha sitt ursprung i Tyskland och Frankrike under senare hälften av 90-talet. Angränsande genrer verkar vara fransk house och nu-disco med stora influenser från 70- och 80-tals disco.

Lite vitt brus till onsdagskaffet

En av de stora artisterna inom genren är fransmannen Mr Oizo som säkert många i tjugoårsåldern kan minnas från typ Vox Pop med musikvideon med den gula “muppen” Flat Eric.

Förutom Mr Oizo vill jag argumentera för att Daft Punk på sitt första album, Homework, hade lite av det soundet som genren innefattar. Soundet jag refererar till är en mix utav bas (synth eller vanlig), som tar en melodisk karaktär, och trummor som tillsammans repteras med viss variation. Genren är antagligen kvarlevorna utav den europeiska DJ-kulturen som fanns på 90-talet. En annan artist som jag tycker passar ytterst bra in i genren är tyska Siriusmo.

Som ni kanske märker är min klassificering inte helt klar, men jag tänkte att jag lika gärna kunde dela med mig utav mina fynd eller ofynd. Som vanligt följer en spellista med låtar av artister som jag anser skapar eller har skapat musik i genren och låtarna är några exempel på dessa verk. (Red: som alla är inlagda på veckas lista).

Veckans gästbloggare Gustav!

Tack så mycket Gustav för dina tankar om denna genre. Vi på onsdagsmusik tycker alltid om en utmaning och det har det här verkligen visat sig vara, men vafan nu kör vi. Först ut är tyska Digitalism, ett band jag följt sen runt 2010, de var väldigt stora på indiescenen sent på nollnolltalet. Jag anser att deras första skiva Idealism till stor del stämmer in på Gustavs genre (även om jag anser att skivan I love You Bro är den bästa de gjort), mycket repetiva trummor och kanske mer noiseisch melodislingor men de funkar. Framförallt vill jag premiera låtarna Pogo, den mer minimalistiska Zdarlight och den väldigt Daft Punkiga Echoes.

Digitalism verkar också tycka Paint är roligt

Etienne de Crécy en fransk house DJs nya skiva Super Discount 3 är väl egentligen ganska dålig. MEN! den har en rätt skön låt kallad Night(cut the crap) vars basgång jag absolut älskar, den har lite sci-fi-soundtrack över sig dessutom vilket ger den ett något dystopiskt sound.

Fransmän och deras synthesizers

Senaste veckans musikfynd är bandet Rone, även denna person en fransman, det här börjar bli någonsorts frankofilblogg. Jag har inte hunnit lyssna igenom Rones alla låtar än eftersom jag också varit beroende av Agent Side Grinder(som vi kommer nämna betydligt mer i framtiden). Tillbaka till Rone vars musik jag främst vill beskriva som varm, lugn men också konstigt nog väldigt drivande. Något som man speciellt kan märka i låten So So So. En annan favorit är låten Bye Bye Macadam, båda låtarna saknar väl de trumdelen som Gustav nämner, men jag tycker de väger upp det i deras repetitiva natur och hur de bygger upp melodislingorna. Nu skriver Richard här för första gången på typ 4 veckor, det har varit ett och annat! Gött att bli inkastad i ett sånt här svårt tema, men det är bara att gilla läget. Först skulle jag vilja tipsa om min och Johans gemensamma vän Ole Brolins + kompis projekt "Telebild". Det är något mera åt noise-dub (eller 'bunker dub' som bandet själva definierar sig som) än åt discohållet som nämnts hittils men jag tycker det passar in bra! De finns ju inte direkt (inte alls) på spotify eller så men de har en soundcloud där man kan lyssna på sköna noise-beatiga livesessioner eller varför inte enligt min åsikt den bästa låtan Nävarna i myllan, som jag tror är från 2009.

Telebild, eller Telebild Resistance som de också kallar sig. Eller så har vi fel. Det har hänt förr.

Från östgötsk dubindie ska vi arbeta oss vidare till nästa tips som är Sebastian Tellier, som kanske blev mest känd för allmänheten när han för några år sedan representerade Frankrike i melodifestivalen och åkte runt på scenen i en golfbil och inhalerade helium från en uppblåsbar jordglob -->

Just den låten är väl inte riktigt representativ vare sig för Tellier eller temat för veckan, men roligt är den ju. Men för att ge lite mera relevanta exempel så rekommenderas Cochon Ville eller varför inte hans samarbete med tidigare nämnda Mr. Oizo - Skatesteak. Ni hittar såklart båda dessa i veckans playlist! Det sista tipset från mig och det sista tipset för denna vecka får bli Telefon Tel Aviv, som gör lite ambient-aktigt melodisk noise. Jag lägger helt enkelt in lite låtar i listan, så får ni lyssna själva. Men det är en skön mix av ambiens, falsettsång, beats och oväsen. Lev väl! Vi hörs! Snart kommer det hända något riktigt häftigt med Onsdagsmusik. Och tack än en gång till Blomman för att han ville gästblogga. Puss och kram! R + J.

OMG veckans onsdagsmusikbloggspotifylista!!!! --->>>> Onsdagsmusik v 15: "Melodiskt oväsen"