Vecka 17: PostrockCarl!

Idag har vi finbesök på onsdagsmusik av Richards bror Calle som ska lära oss massor om post-rock. Även utan Richard och Calles broderskap så tycker vi på onsdagsmusik om Calle då det är han som tecknat våran grymma logga, dessutom är ju han en av de få som faktiskt läser bloggen. En reko snubbe helt enkelt så utan vidare krusiduller över till honom! 

Hej alla. Den här veckan får ni dras med ännu en gästbloggare – nämligen Onsdagsmusikrichards storebror: Torsdagsmusikscarl. Skämt åsido så delar jag och min käre broder både föräldrar och till stor del också musiksmak – även om vi i den senare kategorin på äldre år dragit åt lite olika håll. Och idag ska jag tipsa litegranna om en av de musikgenrer som ligger mig allra närmast om hjärtat – post-rocken.

 

Torsdagsmusikscarl 

Allra först en smula om mig själv så ni vet vad det är för kaka ni äter. Jag är vikarierande konsthallsassistent och frilansande serietecknare och illustratör, boende och verksam i Gävle. Jag är mycket kräsen vad gäller musik, och det har väl hänt att någon ibland kallat mig pretentiös. Ehum. Förutom post-rock sväljer jag i princip enbart indie-pop och –rock, och när jag vill dansa väljer jag ska eller electro-swing. Även en del elektroniskt och psykadeliskt går ner.

Vill man se mer vad jag gör och vem jag är rekommenderar jag ett besök på carlkrantz.se eller illustratorcentrum.se/medlem/carl-krantz. Jag har också en blogg där jag gör ungefär ett inlägg om året, då om årets bästa album: lagerkrantz.blogspot.com

Så till musiken. Post-rock. Vad är det för något? Ja, kanske är det inte helt lätt att svara på vad som faller in under kategorin. Termen sägs ha myntats 1994 av kritikern Simon Reynolds när han recenserade BarkPsychosis’ album Hex. Så här lät det då:

Han använde då uttrycket för att beskriva en musikstil där man använde instrument och banduppsättningar som man vanligen använder till rock – utan att det låter som rock. Istället för riff fick vi långa, melodiösa slingor med skrikande eller distade gitarrer; istället för trumsolon fick vi malande, translika slagverkspartier. Idag karaktäriseras ofta post-rock av långa låtar, som gärna byggs upp successivt för att de sista minuterna explodera i ett bombastiskt klimax. Extas. Jag hör själv till dem som tycker det nästan är onödigt att lyssna på post-rocklåtar som är under 8 minuter. Är de kortare än så hinner man inte ”komma in”i låten ordentligt. Men tipsen idag kommer också att innehålla lite mer lättsmälta inkörsportar: det andra är en insikt som kommer med tiden. Liksom ett tyngre missbruk. Annars är det också vanligt att post-rock är instrumentalt.

Alla de här faktorerna gör musikgenren väldigt exemplarisk för tillfällen då man måste koncentrera sig, kanske för att plugga, men också för tillfällen man lätt förlorar sig själv i; såsom till exempel jag själv känner när jag tecknar eller skriver. Jag lyssnar på post-rock just nu. Shit. Nästan meta.

 

Förlåt

POST-ROCK I SVERIGE

Sverige har en väldigt kompetent och intressant post-rockscen – så pass intressant att jag faktiskt kör avsnittet om den svenska post-rocken före den internationella. Jag tänkte försöka hålla mig till att tipsa om två låtar från varje artist, för att på det sättet hålla det jämnt. Fast, nu när jag tittar på texten i efterhand ser jag att det inte blev så. Nåja.

Personliga favoriter inom genren är svenska pg.lost. Bandet känns igen på de oerhört starka gitarrerna och de bedrägligt vänliga mellanpartierna som ofta föregår de riktiga urladdningarna. De vinner mer och mer mark utomlands, och är nästan större utanför Sveriges gränser än inom. En av deras bästa låtar heter Heart of Hearts, och är en riktig smygare. Håll ut i 3 ½ minut så förstår ni vad jag menar.

Men deras absolut starkaste insats gör dem i 12-minutersstänkaren Gomez. När de sista tonerna klingar ut strax innan elvaminutersstrecket, och avtoningen tar vid, är du färdig. Som människa.

Ett annat svenskt band som vunnit mer och mer framgångar på sistone är ef. De gör precis som pg.lost melodiös musik med mycket gitarrer, men använder också trumpeter och andra blåsverk – dessutom ackompanjerat av viskande vokaler.

En låt från näst senaste skivan som jag tycker mycket om är Sons ofGhosts.

Och från senaste skivan kan jag varmt rekommendera arga Where G. Mallory Sleeps. George Mallory var en brittisk bergsbestigare som 1924 under sitt tredje försök att som förste person nå toppen på Mount Everest försvann spårlöst. Det skulle dröja till 1999 tills det att hans kropp återfanns – och då under mystiska omständigheter. Än idag diskuteras det om Mallory och hans grupp kan ha nått toppen innan de dog.

Andra svenska band som helt klart är värda att nämna är Jeniferever (testa Opposites Attract), Immanu El (testa Tunnel), de la Mancha (testa Release all Light) och SeptemberMalevolance (testa I Shut Doors andWindows).

POST-ROCK INTERNATIONELLT

Musikstilen är ju förstås grymt stor även utomlands, och det finns mycket fint att hämta internationellt. Några av de absolut största måste nog ändå sägas vara amerikanska Mogwai – som jag själv faktiskt skulle rekommendera att ta som första lyssning om man inte riktigt är inkörd på soundet. Låten I’m Jim Morrison, I’m dead är en av de låtar som på allvar fick mig att fastna för genren för sju år sedan.

En lite rolig anekdot om Mogwai är att låtarna ofta på ett eller annat sätt refererar till Satan. Det här började tidigt, redan på bandets debutskiva från 1997 Young Team – då den sista låten är en riktig kalaspärla och fortfarande anses som en klassiker inom post-rocken. Lyssna på den härliga 16-minutaren Mogwai Fear Satan, och njut. Så sent som på senaste skivan Rave Tapes finns ett spår, Repelish, där en person låten igenom talar om subliminala budskap gömda i musik, och ständigt upprepar frasen: ”Satan. We gotta live for Satan. Master Satan.”

En annan personlig favorit inom genren är Los Angeles-baserade Red Sparowes, som splittrades efter senaste skivan från 2010. Deras album från 2006 - som är ett exempel på att post-rocksband ofta tar ut svängarna lite extra vad det gäller titlar – Every Red Heart Shines Toward the Red Sun håller jag som i princip oöverträffad som helhet. Låttitlarna är extremt långa och berättar en historia som löper genom spårnumren. Lyssna på We Stood Transfixed in Blank Devotionas Our Leader Spoke to Us, Looking Down on Our Faces with a Great, Raging andUnseeing Eye.

We Stood Transfixed in Blank Devotionas Our Leader Spoke to Us

Även deras sista skiva, TheFear is Excruciating but Therein Lies the Answer är även den en riktig toppenplatta. Sista låten AsEach End Looms and Subsides är en väldigt värdig avslutningslåt. En gång använde jag den som soundtrack till en av mina serier. Heh.

När vi ändå pratar om Red Sparowes måste jag också passa på att nämna en för mig alldeles ny bekantskap: Marriages. Forna medlemmar ur det förra bandet startade tydligen ett nytt band i spillrorna av det gamla - då det upptäcktes att en av gitarristerna, Emma Ruth Rundle, utöver att vara grym på sitt instrument också var en fantastisk sångerska. Marriages gör en sorts mörk post-rock-popig musik med klar inspiration från Red Sparowes. Helt fantastiskt låter det. Prova låten Skin från nya albumet Salome som faktiskt är alldeles nysläppt.

 

Salome min vän!

Ett annat band som influerat många av de nya post-rockbanden med sin mörka approach till genren är Russian Circles. Enligt mig har de faktiskt släppt en hel del skit (och det har bara blivit värre med åren tyvärr), men det är svårt att komma ifrån hur bra debuten Enter från 2006 är. Prova episka förstaspåret Carpe, och titelspåret Enter.

Jag känner nog att jag också måste passa på att tipsa om en av mina favoritskivor någonsin - där min indie-rockhusgud Spencer Krug från bl.a. Wolf Parade slog sig samman med finska post- och krautrockarna Siinai och skapade skivan Heartbreaking Bravery under namnet Moonface (with Siinai). Det är svårt att rekommendera enskilda spår, personliga favoriten är förstås sistalåten Lay Your Cheek on Down, men jag tror att om man som ovetande försöker sätta sig in i albumet bör man istället börja med Yesterday's fire eller öppningslåten Heartbreaking Bravery.

 

Månansiktet gör cööömback

Andra internationella post-rockare man bör känna till och gärna testa är God is an Astronaut (testa Allis Violent, All is Bright), Caspian (testa Hymn for the Greatest Generation - den är lätt att sätta sig in i), This is Your Captain Speaking (testa GatheringPieces - längst på denna lista med sina 18 minuter!) och 65daysofstatic (testa gamla goa Radio Protector).

Och det var ungefär all post-rock du behöver den närmaste tiden! Har du egna favoriter eller saker du tycker jag missat får du gärna hojta till - även om mycket inom musikstilen låter likartat är det alltid skönt att finna nya bekantskaper. Tack för mig, och tack till gubbarna på Onsdagsmusik, Johan och Richard, som låtit mig gästblogga världens längsta inlägg!

Tjoflöjt!

Och vi på onsdagsmusik vill också ge ett fett stort tack till Carl för det här grymma inlägget. Snart kommer nog en spotifyplaylist men vi har inte hunnit fixa. . . Syns nästa vecka!
//Jojje o Rille o Calle