Vecka 7: Bögig Synth

RICHARD SÄGER

Hej och välkommen till det första riktiga inlägget från våran sida!

Den här veckan, första veckan, (vecka 7) tänkte jag tipsa om något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

För ungefär 3 år sedan tipsade min gode vän Gustav (som förövrigt är sångare i det eminenta synthpop-bandet Gentle Touch) om Magnetic Fields fantastiska musik. När jag hörde dem så tycket jag det var konstigt att jag inte lyssnat på dem tidigare, för det är exakt min musiksmak. Hursomhelst, de senaste 3 åren har jag lyssnat otroligt mycket på dem. Framförallt fastnade jag mycket för trippelskivan (ja, det är tre skivor) 69 Love Songs. Ja, det är 69 låtar, och av dem är ungefär 65 sjukt bra.

69 Love Songs är väldigt synthig och fin. På bandets tre efterföljande skivor (i, Distortion och Realism) användes dock inga synthar. Alls. Detta var, efter vad jag läst mig till, för att bandets låtskrivare och för-det-mesta sångare Stephin Merrit helt enkelt var trött på elektroniska ljud och ville göra en ”no synth trilogy”.

De tre skivorna som ingår i 'the no synth trilogy' är förvisso bra, men når inte upp till den glans som 69 Love Songs har. Därför blev jag otroligt glad när jag läste att bandets nästa skiva, Love at the bottom of the sea, (se bild här nedan) som släpps den 6:e mars i år, skulle ha ett mera synthigt sound. Ingen låt på skivan kommer heller att vara längre än 3 minuter.

Första singeln Andrew in drag har nyss släppts och av den att döma låter det väldigt bra och väldigt Magnetic Fields. Precis som på 69 Love Songs vrids det och vänds på genusbegrepp, med mycket humor med i bilden. Texter som; ”The only girl I'd ever shag is Andrew in drag” byts i nästa vers ut mot ”Put him in a dress and he's the only boy I'd shag”, detta tycker jag är väldigt uppfriskande i en musikvärld som till stor del består av asdålig sexistisk R'n'B.

"Love at the bottom of the sea" släpps 6:e mars!

Som bonus vill jag också tipsa om Errors. Ett band jag såg live i somras på festivalen "MELT!" utanför Berlin. Just då brydde jag och mina festivalkompisar (t.ex. Johan som också skriver i bloggen) inte så mycket om dem, eftersom vi var extremt trötta och blöta i spöregnet. Men då vi behövde något uppiggande så hypade vi på vägen till spelningen upp dem till ”världens bästa band.” Och det är de ju inte, men efter att ha lyssnat in mig på senaste skivan Have some faith in magic, som faktiskt släpptes i år, måste jag säga att jag är väldigt imponerad. Ljuva synthslingor blandas med hårdare indierock, och hela skivan är egentligen som en enda lång trevlig låt.

Men om du, som jag och många andra, hör till spotifygenerationen och endast gillar att lyssna på enstaka hits, måste jag rekommendera Tusk och Blank Media.

Errors skiva "Have som faith in magic" imponerar.

En rolig kuriosa som jag fick reda på för några dagar sedan är att de tydligen är uppväxta, och lever och frodas i, samma stad som jag nu bor i. Det borde emellertid inte vara jättesvårt att se världens bästa band live en gång till, det är något jag ska försöka göra.

Det var allt för mig den här gången, över till Johan!

JOHAN SÄGER

Tack Richard och välkommen till onsdagsmusik. 

Jag heter Johan och är ,tillsammans med Richard, skribent på den här bloggen.

För att undvika att komma ifrån ämnet så läs första inlägget om ni vill veta mer om bloggen och om oss.
Det här är onsdagsmusiks första inlägg och då ska det handla om just musik(på en onsdag).

Idag till ära av mitt första blogginlägg ska jag gräva ner mig och dig som läsare i, något som jag verkligen gillar, 80-talsnostalgimusik.
För två år sen fick jag först höra tala om bandet Futurecop! som är en electroduo ifrån England som släppte sin första EP 2009, besatta av enhörningar, scifi och gammal anime. 

Deras egna sätt att se på sin musik är att (fritt översatt) "Tänk att rida en enhörning genom molnen mot norrskenet, under tiden man svingar en ljussabeln och simultant transporterar lyssnaren direkt till deras barndomstid och framtid". 
Rätt katigt men de lyckas bra med snabba elektromelodislingor och nostalgiska powersynth-ackord. Musiken är främst instrumental och soundet tycker jag liknar Daft Punk bitvis.
Anledning till att jag tar upp dessa just idag är för att de släppte sin nya skiva The Movie den 23e Januari

Förutom att man får känslan av att vara i en gammal scifi-serie från åttiotalet så är alla deras albumcovers i rätt anda, se nedan så förstår ni.

Nästa tips för lite åttiotalssound lyssnade jag själv först på igår då jag såg filmen Drive som utspelare sig just på åttiotalet, det årtiondet då jag och Richard är födda. Då Futurecop!:s skiva heter The Movie så är det passande att nästa tips är ett filmsoundtrack. 
Är nog en av de bättre soundtrack jag hört sen 500 days of summer. 
Se filmen och bli kär i musiken, eller skippa filmen och gå direkt på den här kompilationen vi tackar någon random spotifyanvändare för.

Jag fastnade dock mest för låten A real hero med College och Electric Youth.

Det här var det första musikinlägget från oss. Tack du som har läst!
Veckans fråga: Vad tycker du är bra synth?

Här är iaf Richard och Johans lista med det bästa ifrån veckan som gått, listan sammanfattar blogginlägget på något sätt, men kan också innehålla saker som inte riktigt nämnts i bloggen men som finns där mellan raderna! >>Onsdagsmusik v 7.

Stay tuned
Wednesday is just a week away!