Vecka 13: Party Rocking

JOHAN SÄGER

Tjenare
Musik som spelas på fest är dagens tema.
Vi ska ta upp båda nya låtar och gamla klassiker för att försöka nå den ultimata partylistan för er skull/fest.
Kom ihåg: Livet är en fest.

Året var 2011 och jag hade tröttnat på att alltid önska gamla Joy Division låtar som den underbara Disorder. Så jag började leta efter lite ny musik och fastnade för musikstilen med det underbara namnet dödselectro. Istället för att grotta ner mig i vissa artister och så vidare tänkte jag bara köra 3 snabba låttips som ger mig gåshud på dansgolvet. 

• Naked Pixels med GIRLS n BOOMBOXES
• Blitz av tyska electroduon Digitalism
• Sunday Best med You Love Her Coz She´s Dead

Ingen förklaring behövs

Förra sommaren då jag och Richard var på den tyska electrofestivalen Melt! så satt vi på läktaren och var helt trötta när den här låten fick oss att vakna till ordentligt. Just då så fanns det ingen bättre låt än just Papillon av Editors. 

Festivalminnen till all sin ära, det är ändå gamla synth-klassiker som alltid får mig att börja dansa. Till dessa hör framförallt brittiska The Human League som Richard fick mig att öppna ögonen för. Deras låt Empire State Human är en bra gammal synth-låt och även väldigt rolig då den handlar om en pojke som vill bli så lång som möjligt, i låten sjunger sångaren Philip Oakey att han vill vara "tall" 60 ggr under de första 3 minuterna. 

 Till skivomslaget till singeln Empire state Human är det Philip Oakeys far som är på bilden

Mitt sista tips är bara en skön låt som blir glad av. Nämligen The bike song av Mark Ronson & The Business Intl.

Tack för mig. Nu över till min kollega Richard som ska ta upp lite mer skön musik.

RICHARD SÄGER

Tack Johan.

Hej på er! Idag ska vi lista bra partymusik. Inga konstigheter.

När jag pluggade på Ölands Folkhögskola var det ett gäng låtar som rullade ganska konstant på fester, en av dem hade jag aldrig hört innan men blev en låt jag kom att älska, som på något sätt indoktrinerades in i hela skolan. Alla var helt galna i låten efter några veckor, och jag tror de flesta liksom jag inte hade hört den innan. Så, en fet trumvirvel för.... Tant Strul med låten Den knivskurne !
Den finns inte på spotify men givetvis på Youtube, njut av låten (som dock är i lite halvkass kvalitét) – här: 

Tant Strul har även gjort andra bra låtar men ingen förknippar jag med party lika mycket som Den Knivskurne. Jag tror att det här är en låt som folk kan dansa till även första gången de hör den, och det är kanske det som definierar en bra partylåt.

Andra låtar som uppfyller detta ganska svåra kriterium är The Promise av When In Rome och Always on my mind av Pet Shop Boys.

Pet Shop Boys poserar på bild

Något annat som jag tycker definierar en bra partylåt är att den i princip är omöjlig att lyssna på förutom på fest. Som t.ex Deceptacon av Le Tigre. Det finns säkert folk som lyssnar på den utan att det finns en enda tillstymmelse till fest i luften, men jag skulle ha svårt att bara dra på den när jag typ tvättar fönstren. Ta förresten några minuter och kolla på den sköna musikvideon om ni inte sett den innan.

Snyggaste omslaget

När man är på fest känns det som om man ska försöka släppa lite på sin musikelitism, om man nu har någon. Bland det sämsta man kan göra är förmodligen att spela något obskyrt som ingen annan än man själv har hört. Dock får det ju inte slå över åt andra hållet heller, om någon typ spelar den här skiten är det okej att stänga av tycker jag. Men det ska vara något som många kan känna igen tycker jag – typ Dancing Queen med Abba. Eller Let's go crazy med Prince.

Något som funkar i alla led är ju också våran egen Håkan Hellström, med t.ex. Ramlar från första skivan. Jag har svårt att se en fest där det inte fungerar.

Håkan i sjömansdräkt

Om ni inte sysslar med spotify (som förresten verkligen kan döda en fest om alla ska stå och spela exakt vad de vill) utan kör mera oldschool kan jag rekommendera skivan Super Animal Brothers III från 2009, gjord av blipblip-techno-duon Ear Pwr. Jag kom över den för ett pund i den eminenta skivbutiken Mono här i stan, och köpte den endast för att den var så billig och för att jag gillade omslaget. Men den visade sig vara fest från början till slut.

Ear Pwr, fest från början till slut

Med tiden blir det efterfest. Då ska man också vara redo att kunna spela något bra (nu känns det som om jag skriver någon tutorial för att fixa en bra fest, det är inte meningen egentligen). Även om Per Gessle förmodligen är det värsta som hänt musiksverige någonsin så är ändå låten När alla vännerna gått hem den ultimata efterfestlåten. Den har ju verkligen efterfest stämplad i pannan!

Ha det nu kul på festen och testa gärna dessa tips! Allt gott, vi ses om en vecka med mer onsdagsmusik.

Titta in våran feta spotifylistan den här veckan---------->>>>>> Onsdagsmusik v 13 

Veckans Fråga: Vilken låt queue:ar du på festen?

Stay Tuned

Wednesday is just a week away

Vecka 12: Vårens primörer

RICHARD SÄGER

Tja! Richard här.

Våren är här! Både här hos mig i Glasgow och, vad jag förstår, också i Sverige (något sånär iallafall). Så, det vi ska snacka med er om idag är just några av vårens albumsläpp som intresserar oss på ett eller annat sätt.

Jag skrev i bloggens första inlägg om Magnetic Fields kommande skiva Love at the bottom of the sea, och nu har den alltså kommit ut! Då jag lovordade den den första singeln känns det naturligt att berätta vad jag tyckte om albumet. Jag hade nog egentligen orimligt höga förväntningar på den, men skivan lever iallafall nästan upp till dem. Den är, som utlovat av bandet, väldigt synthig och elektronisk. En annan sak som är annorlunda jämfört med de senaste skivorna är att bandets centra Stephen Merrit inte sjunger så mycket som han brukar – det gör dock inte så mycket, jag har alltid älskat MG:s låtar där bandets slagverkare och pianist Claudia Gonson sjunger. Och det gör hon i många av låtarna, t.ex. i öppningsspåret Your Girlfriend's face, som är en av skivans bästa låtar. Jag kan dock inte säga att jag var helt jätteöverväldigad första gången jag lyssnade på albumet, (som jag var med 69 Love Songs), men den är ändå väldigt bra. Magnetic Fields Spelar förresten i Göteborg och Stockholm i maj (tror jag, googla helst själv!) – är sjukt lack att jag inte kommer vara där då. Om biljetterna inte är slut redan borde du skaffa en nu! NU.

Claudia Gonson sjunger mycket på senaste skivan - och det fungerar oerhört bra.

Carl Johan Lundgren, som arbetar under namnet Vit Päls, nya skiva kom i Januari i år, och den fick mig att återupptäcka honom. Skivan heter Någonstans ska man va och är inte lika poppig som en del tidigare produktioner, men väldigt fin. Jag har lyssnat sjukt mycket på skivan senaste veckan och jag gillar den väldigt mycket. Hela skivan tycks handla om uppbrottet efter en relation, och är mycket deppig. Den beskriver det deppiga, eller kanske tragikomiska, i vardagen, som t.ex. i låten Hösten talar med oss: ”Du säger att du saknar mig, och maten som jag lagade en gång, det gör jag med för jag lagar inte mat längre.”
Jag tror inte att alla uppskattar den här skivan, men jag tycker den är väldigt bra i sin enkelhet. Det är svårt att tipsa om en enda låt man borde kolla, lyssna igenom hela skivan, du och den förtjänar det.

Jag såg förövrigt Vit Päls på Klubb Popidyll i Kalmar för några år sedan – det var en skön spelning!

The Robot Ate Me var ett projekt av den mycket märkliga mannen Ryland Bouchard. Han var den enda konstanta medlemmen i bandet och han släppte mellan 2002 och 2006 fem album. Av dessa går endast dubbel-cd:n On Vacation att hitta på spotify, den är väldigt experimentell om man jämför med The Robot Ate Mes första skivor, låtarna är väldigt olika varandra men jag gillar dem alla på något vis. Efter 2006 (och den mycket märkliga skivan Good World) började Ryland släppa musik under sitt eget namn. Den senaste, och ganska dåliga, Better this than nothing EP kom 2010. Som av en händelse gick jag in på hans hemsida igår (!) och då stod det att det kommer ett nytt album våren 2012 – av The Robot Ate Me. Varför han har valt att gå tillbaka till det gamla namnet har jag ingen aning om, men det glädjer mig då jag är mer fäst vid det han har gjort som The Robot Ate Me än under eget namn. Ett smakprov finns också att lyssna på, klicka bara HÄR. Jag tycker det låter ganska lovande – fast med den här killen vet man aldrig riktigt vad som kommer hända. Vill ni kolla upp gamla låtar av honom rekommenderar jag främst att söka på youtube. Killen är inte så kommersiell, att en av hans skivor ens finns på spotify är helt sjukt.

Ryland är ganska oberäknelig, minst sagt.

Svenska First Aid Kit såg jag första gången (med Johan förövrigt) på Arvikafestivalen 2009, då gjorde de tyvärr ett ganska mediokert intryck och jag gillade inte spelningen alls. De kändes mest som några sorts Joana-Newsom-Devendra-Banhart-Wannabes-American-South-Folksingers. Men sedan dess har de utvecklats extremt mycket, det pratas mycket om dem här i Glasgow också – vilket på något obegripligt sätt gör en lite stolt. Men faktum är att deras senaste skiva som kom i början på året är jätte(JÄTTE!)bra. Lyssna på The Lion's Roar här.

Sen har jag också hört att Norah Jones ska släppa nytt snart! Det kommer nog vara bra, jag har egentligen inte lyssnat så mycket på henne, men vet ändå att hon är bra på något sätt.

Det var nog allt för mig den här veckan, hoppas du får en skön musikvår du också!
Över till Johan – High five!

JOHAN SÄGER

Över till mig, Richard.

Hej, idag ska det skrivas om lite nyutgiven musik och även om lite musik som snart kommer ut.

En skiva som släpptes i början av mars var skivan Youth med Simian Ghost. Deras första album var mer elektroniskt än det senare där man har gått mot en mer vanlig banduppsättning alá trummor, gitarr och sång. Som en mörkare blandning av tidiga Phoenixoch Kings Of Convenience levererar de melodisk pop. Enda problemet som jag kan se med skivan är att låtarna är ganska homogena och man blir aldrig riktigt överraskad. Däremot blir det väldigt bra som i låtarna Wolf Girl och Crystaline Lovers Mind som har lite mer energi. 

3x3 killar i Simian Ghost

Det brittiska bandet Beach House släpper en nytt fullängds album den 15 maj som kommer heta Bloom, tycker själv att det låter lite pretantiöst. Men singeln från den nya skivan tycker jag iaf. är helt amazing. Som ni kan lyssna på HÄR. Utifrån singeln så tycker jag att de fortsätter med sitt drömska sound från förra skivan Teen Dream och på samma sätt som jag tycker att det är bra så saknar jag lite utveckling. 

Vi får helt enkelt vänta till maj för att se hur skivan blir i helhet. Men håller den singelns kvalite så kommer det bli finfint. Enda problemet är att det är 2 månader dit.

Musette är ett väldigt nytt band för mig. Så nytt som att jag började lyssna på det imorse, hade egentligen tänkt prata om Joel Almes nya singel men väljer att skita i det. Lyssna på Joels singel A Tender Trap här om ni känner fört. Musette är däremot något mycket mer intressant. För att kort presentera det så är det drömsk instrumentalisk experimentalisk pop. Musette eller Joel Danell som han heter, har jobbat på skivan Drape Me in Velvet  i 3 år och har som grund i musiken jobbat från gamla kasset och rullband. Resultatet är svårt att beskriva mer än lite som Detektivbyrån på downers. Mycket vackert är det iaf. de låtar som satt sig bäst hittils är How to behave in elevators och Coucou Anne.

Alla gillar vi sammet

Dags att hoppa genre till lite house. Inte något som jag lyssnar på egentligen men jag tycker att det är roligt att Deadmau5 tar en helt okänd producent, Chris James, under vingarna efter att Chris gjorde en  vocal mix på Deadmau5 nya låt The Veldt (http://soundcloud.com/fuckmylife/the-veldt. Ni kan lyssna på mixen här ( http://soundcloud.com/chrisjamesofficial ). Ser framemot att se vad som händer med det här samarbetet.

Har Deadmau5 en Musse Pigg fetish?

Det var allt den här onsdagen för mig. Som vanligt om ni vill att vi ska ha ett speciellt tema eller bara vill diskutera varför just du hatar House så kommentera nedan ;) 

Veckans fråga: Vad ser ni mest framemot musikåret 2012?

OCH HÄR ÄR VECKANS ASFETA SPOTIFYLISTA >>>>Onsdagsmusik v 12

----> Det går också att lika oss på fejjan, kolla här: http://www.facebook.com/Onsdagsmusik

Stay tuned

Wednesday is just a week away

Vecka 11: Musik som skapar glädje

RICHARD SÄGER

Hej! Idag ska både jag och Jojje snacka om låtar som man blir glad utav – bra va? För glad är ju faktiskt kul att vara!

När jag har gått och tänkt på detta så har jag kommit fram till att man kan bli glad av låtar som man inte nödvändigtvis tycker är sjukt bra. Mitt första tips är en sådan, nämligen Värsting av Daddy Boastin. En kompis spelade upp den på sin mycket klassiska M-bird Mp3spelare för många år sedan under en bussresa, (när mp3-spelare var ganska nya och typ kostade tre papp för en konstig 512mb.) och jag log mitt största leende.     

Jag blir bara helt liksom helt euforisk av Värsting, och Daddy Boastin ser ut att vara en sjukt skön dude:

Old school

Kan inte bli annat än att bli glad åt Daddys musik

 Något som jag dessutom gillar på både det musikaliska planet och glad-planet är Slagsmålsklubbens tidiga låtar, så som t.ex. klassiskerna Övningsköra, His morning promenade och mindre kända Wellington Sears. Glada blip-bloppiga NES-ljud. (Jag tycker att deras nyare saker inte är lika övertygande, gillar inte deras technostil, men strunt samma!)

En parentes jag måste nämna, som jag också blir otroligt glad över, är att jag av en slump hittade tidig sovjetisk elektronisk musik, och är faktiskt riktigt bra.
Lyssna t.ex. på Elektronnyi Budilnik av Boris Tihomirov : 

Jag blir helt glad av tanken på att den är gjord i gamla USSR 1985. Mys.

Jag vet att jag lite har snöat in på svensk indie i många av mina inlägg men jag måste också tipsa om Ceasars Palaces tidiga låtar, från t.ex. skivorna Cherry Kicks och Youth is wasted on the young. Jag älskar framförallt låten From The Bughouse där sångaren Ceasar Widal skriker ut på skön svengelska; ”Do you here the storm out thääääääääääääääääääääääääääär?”. En rolig kuriosa med det här bandet är ju att de först hette just Ceasars Palace, och senare bytte namn till Ceasars (efter påtryckningar från ett casino i USA som bandnamnet var snott ifrån), det var också i denna vevan som bandet blev dåligt tyckte jag. (Utomlands är de dessutom kända som Twelve Ceasars, det är svårt att få ordning på vad man ska kalla dem.)

Nu ska jag avsluta med tre snabba tips!

1.     Billie The Vision & The Dancers – 370 10 från deras senaste album ”From burning hell to smile and laughter” (glad titel eller hur?).

2. Håkan Hellström – Mitt Gullbergs Kaj Paradis, det känns lite onödigt att tipsa om den då Håkan är ett givet euforipiller men vad tusan, det känns bra att tipsa om den och den är sjukt bra och glad.

3.     Everclear – So Much For The Afterglow, den här blir jag egentligen mest glad av för att den innebär väldigt mycket nostalgi för mig. Everclear var ett av banden som gjorde att jag började lyssna på ”riktig” musik, och sedan dess har jag i periferin alltid varit svag för amerikansk 90-tals rock.

Nu får det vara nog för den här gången! Över till Johan! Som ska lägga upp detta blogginlägg för första gången – lycka till!
Vi hörs om en vecka, tja!

JOHAN SÄGER

TJA! och välkommen till den femte upplagan av onsdagsmusik. Att det har gått såhär långt tycker givetvis jag och Richard är jättekul. Ännu roligare är att det verkar som folk faktist läser våran blogg. Stort tack och bock till er som gör det! 

Därför tänkte vi den här veckan ta upp musik som gör en glad. 

För det mesta lyssnar jag (Richard med tror jag) på ganska melankolisk musik som till exempel Jens Lekman, The National, the Smiths och Philip Glass.

Dock är Vecka 11 den veckan då vi tar upp "Musik som gör en GLAD" Woho!

De här artisterna är antagligen känd av de flesta av er från en BBC-serie vid namn "Flight of the Conchords". Jag pratar om två australienska komiker som gör en hel del komiska låtar. Det kan ibland vara svårt att förstå humorn i låtarna utan att ha sett TV-serien då man ibland måste ha lite bakgrundsinfo för att förstå låtarna helt ut. Dock är det inte alltid så som i den fantastiska Hiphopopotamus vs. Rhymenoceros som driver med rappare med textrader som:

"Sometimes my rhymes are polite

Like thank you for dinner Miss Wright

That was very delicious, good night"

Jag tycker att första skivan är den bästa och om ni någongång har tråkigt, gå in och kolla in deras youtube-videos, då blir du glad igen!

Två sköna nya zeeländare

En låt som alltid får mig på ett bättre humör är en cover på Miike Snows låt Animal av svenska Mash Up International. De har gjort om Miikes låt och förflyttat låten från indiepop till klubbmusik samt mixat ner 80 bananer, CopaCabana och massor med energi. "Gnucci banana" allihopa! Lyssna på den HÄR, eller se videon här:

Men musik måste ju inte alltid vara energisk eller ha roliga texter för att göra en glad. Det räcker ofta med att den är rätt och slätt fin och talar till ens hjärta. Som den här låten med bandet som jag upptäckte i somras och deras låt om Juli. Snackar om svenska Crying Day Care Choirs låt July.

På samma sätt som Richard berättar har även jag en låt som alltid gör mig lite gladare som dock kanske inte är asbra. Då jag utöver mitt bloggande även pluggar på universitet har jag ibland tentaperioder. Under dessa perioder brukar man plugga sjukt mycket och som alla vet är det ibland svårt att hålla koncentrationen uppe. Då har jag och mina kompisar en speciell låt som spelas på repeat ett tag. Den här låten är av Sveriges stolthet E-type och  heter Princess Of Egypt. 

Tack för att du är du E-type

Det var allt för den här veckan. Ifall ni har synpunkter på bloggen eller bara vill skicka en rolig bild till vår email så kommentera antingen här på bloggen eller skicka till onsdagsmusik@hotmail.com. Vi älskar feedback och vill utveckla bloggen med hjälp av er.
Veckans fråga: Vad för musik gör dig glad?

Stay Tuned 

Wednesday is just a week away

Veckans spotifylista med saker som nämnts i bloggen och andra bra saker >>  Onsdagsmusik v 11

Vecka 10: Udda och Obegripliga språk

RICHARD SÄGER

Först och främst; Vi testar en ny banner på bloggen här, vi tänkte att det är kul att byta lite. Just nu blev den väldigt liten, vi är ganska dåliga/och har inte tid med att designa bloggen optimalt just nu. Loggon är iallafall tecknad av min bror och tillika serietecknaren Carl Krantz - besök gärna hans blogg genom att klicka på namnet.
----------------

HALLÅ! Richard här - hoppas att ni har haft det bra sen sist!

Idag är det fjärde veckan som vi skriver i den här bloggen, tack alla som läser och som hör av sig – ni är bäst. Det verkar till min förvåning finnas någon typ av intresse för bloggen och det är såklart fett roligt.

Denna vecka har jag och Johan återigen kommit överens om ett gemensamt sorts tema, den här veckan ska vi skriva om musik på språk som man inte riktigt behärskar.
För visst är det ju så att vi i Sverige mest lyssnar på musik på svenska och engelska, men det finns mera saker där ute i vida världen. Nu finns det säkert många av våra läsare som behärskar dem språken som musiktipsen handlar om, men hoppas ni diggar det ändå.

Mitt första tips är franska bandet Poney Express och framförallt deras debutskiva Daisy Street från 2008. Den är sjukt poppig och glad (men ändå med något underliggande vemod, svårt att förklara om man inte hör den). Den känns tidig sommarmorgon. Jag rekommenderar den varmt, jag tror man gillar den om man gillar svensk indiepop såsom t.ex Billie the vision & the dancers, Vapnet och The Tough Alliance. Det finns vissa likheter. Deras senaste skiva, Palladium, som kom 2010, har jag tyvärr inte hunnit lyssna på så mycket än – men den är säkert bra den med.

Kolla också in deras sköna video till låten Le Petits Matins HÄR!

                                             Poney Express – Daisy Street, riktigt snyggt omslag tycker jag också

Devendra Banhart är också värd att nämna, han sjunger både på engelska och på spanska (eller om det är portugisiska - nån läsare som vet säkert?), och jag gillar båda språken i hans sånger. Men för att höra den spanska sången, kolla t.ex. upp låtarna Santa maria de feira eller Luna de margarita från skivan Cripple Crow.

Jag måste ju såklart också nämna Kraftwerk och deras låtar på tyska. Till dem flesta finns det ju mera kända versioner på engelska, men jag får nog säga att jag föredrar de tyska. Sedan får jag erkänna att jag inte har lyssnat så mycket på Kraftwerk som jag skulle vilja ha gjort, det har helt enkelt inte blivit så – förhoppningsvis något att ta upp i framtiden. Men kolla upp Das Model HÄR - mäktig.

(På det tyska spåret måste jag också flika in en grej som egentligen inte är bra alls – Alexander Marcus, men det är fascinerande. En kompis visade mig hans videos för några år sedan och jag har kollat på dem några ggr nu, och jag kan fortfarande inte fatta vad fan det är jag kollar på. Tydligen så var han en framgångsrik DJ i Berlin som tröttnade på hela den grejen och började istället göra extremt konstig musik med extremt konstiga videos. Kolla t.ex. upp Papaya, om du tycker det är skit så håll ut tills 3 minuter in i videon, då blir det läskigt på riktigt.)

Alexander Marcus är bland det märkligaste jag sett

Nu kan man ju oftast förstå lite norska när man är svensk, men allt förstår man verkligen inte. Därför vill jag tipsa om just norska elektropopbandet Casio Kids, som jag och Johan av en slump såg på Arvikafestivalen (R.I.P.) 2009 – en extremt intensiv konsert där bandet dansade runt i stora djurkostymer på scenen. HÄR är en video någon lagt upp på youtube från spelningen. Deras bästa skiva är enligt mig Fück Midi! som till stor del är instrumental men bandet sjunger också på både franska, norska och engelska. När jag hade grova sömnproblem hösten 2009 så brukade jag lyssna på låten Bagamoyo på repeat i feta lurar – en av få låtar jag någonsin kunnat sova till.

För att knyta ihop påsen i den här bloggen ska jag återigen avsluta isländskt så att säga, det skulle helt enkelt inte fungera att inte skriva något om Sigur Ros. Deras skiva Takk... från 2005 är så jävla grym. Det är säkert de andra också, men jag har alltid liksom nöjt mig med den.

Det finns ju såklart en miljon tips till därute, men nu räcker det för mig den här veckan!

Över till – ni vet vem vid det här laget – JOHAN! 

JOHAN SÄGER

Tack Richard.

Tjena, idag så är det musik som är fin trots att man inte förstår ett dugg av texten. 

Nu kanske ni tror att jag pratar om Kent men nej det är inte obegripliga texter utan texter på obegripliga språk som ska avhandlas i veckans onsdagsmusik.

Idag pratar vi inte om dig, Jocke Berg!

1. Först tänkte jag prata om Yelle, ett franskt band som spelar electropop. Jag har mest lyssnat på deras senaste skiva Safari Disco Club som är mycket mer melodisk och ett lite mer "moget" sound än deras första skiva Pop Up - De Luxe. Det har gjort en del remixes på deras låtar och mest känd är nog Madeon´s remix på Que Veux-Tu som HÄR dansas till av youtube-fenomenet Nathan Barnatt. En annan rolig grej (förutom Nathans sköna fuldans) är att Yelle har gjort en cover på Robyns Who's that girl fast på franska, en skön cover helt enkelt - kolla HÄR!

2. Mitt andra tips är att man borde lyssna och definitiv se D.A.F. (Deusch-Amerikanische Freundschaft) som jag och Richard såg i somras. Jag har egentligen inte lyssnat jättemycket på dem mer en den klassiska Der Mussolini, fast min personliga favorit är den lite mer okändaPrinzessin. En rolig grej är att jag råkade somna mitt under konserten för att jag hade sovit lite för lite och dansat en aningen för mycket(typiskt festivalproblem). Så om ni ska se D.A.F någongång, se till att sov innan så ni inte råkar missa det.

DAF då det begav sig

3. Nu ska vi helt byta spår och slänga in lite sköna rytmer från Kuba! Tänkte att jag tipsar om Buena Vista Social Club som är inspirerat av hur det lät på "members only" Buena Vista Social Club på 40-talet i Havanna. Själva bandet består av bland annat några av de som uppträdde på klubben under dess storhetstid. 

4. Och från Kuba drar vi till Japan. Jag tipsa för några veckor sen om Alphavilles Big in Japan och någon som är det är Shugo Tokumaru fast han har även lyckats slå internationellt med sin indie-pop som är inspirerad av traditionell japansk musik. I sina inspelningar har han använt ungefär 100 olika traditionella och moderna instrument och han spelar alla själv. Hans senaste skiva heter Port Entrophy och jag tycker den är en fullträff. Däremot kan jag inte riktigt sätta fingret på vilket band hans musik liknar, om du har en aning så svara gärna det i vårat kommentatorsfält.

Fantastiska Port Entropy av Shugo Tokumaru

Det var allting för mig och Richard idag. Hoppas ni har haft det trevligt och att ni tar o tittar förbi nästa vecka med!

Stay tuned
Wednesday is just a week away

Kolla också in spotifylistan med allt gött från denna veckas inlägg + annat mys;
>>>Onsdagsmusik v 10

Veckans fråga: (som vi förövrigt glömde bort att ställa förra veckan...); Vad är det bästa just DU vet på ett språk DU inte fattar?