Onsdagsmusik v.11: PODEN ÄR HÄR

Onsdagsmusik har lämnat text-formatet och gjort sitt intåg i den äckliga men ändå trevliga pod-världen.

I nuläget går det endast att lyssna på Soundcloud, så gör det här:




Kram Rillen o Jojjen

Vecka 17: PostrockCarl!

Idag har vi finbesök på onsdagsmusik av Richards bror Calle som ska lära oss massor om post-rock. Även utan Richard och Calles broderskap så tycker vi på onsdagsmusik om Calle då det är han som tecknat våran grymma logga, dessutom är ju han en av de få som faktiskt läser bloggen. En reko snubbe helt enkelt så utan vidare krusiduller över till honom! 

Hej alla. Den här veckan får ni dras med ännu en gästbloggare – nämligen Onsdagsmusikrichards storebror: Torsdagsmusikscarl. Skämt åsido så delar jag och min käre broder både föräldrar och till stor del också musiksmak – även om vi i den senare kategorin på äldre år dragit åt lite olika håll. Och idag ska jag tipsa litegranna om en av de musikgenrer som ligger mig allra närmast om hjärtat – post-rocken.

 

Torsdagsmusikscarl 

Allra först en smula om mig själv så ni vet vad det är för kaka ni äter. Jag är vikarierande konsthallsassistent och frilansande serietecknare och illustratör, boende och verksam i Gävle. Jag är mycket kräsen vad gäller musik, och det har väl hänt att någon ibland kallat mig pretentiös. Ehum. Förutom post-rock sväljer jag i princip enbart indie-pop och –rock, och när jag vill dansa väljer jag ska eller electro-swing. Även en del elektroniskt och psykadeliskt går ner.

Vill man se mer vad jag gör och vem jag är rekommenderar jag ett besök på carlkrantz.se eller illustratorcentrum.se/medlem/carl-krantz. Jag har också en blogg där jag gör ungefär ett inlägg om året, då om årets bästa album: lagerkrantz.blogspot.com

Så till musiken. Post-rock. Vad är det för något? Ja, kanske är det inte helt lätt att svara på vad som faller in under kategorin. Termen sägs ha myntats 1994 av kritikern Simon Reynolds när han recenserade BarkPsychosis’ album Hex. Så här lät det då:

Han använde då uttrycket för att beskriva en musikstil där man använde instrument och banduppsättningar som man vanligen använder till rock – utan att det låter som rock. Istället för riff fick vi långa, melodiösa slingor med skrikande eller distade gitarrer; istället för trumsolon fick vi malande, translika slagverkspartier. Idag karaktäriseras ofta post-rock av långa låtar, som gärna byggs upp successivt för att de sista minuterna explodera i ett bombastiskt klimax. Extas. Jag hör själv till dem som tycker det nästan är onödigt att lyssna på post-rocklåtar som är under 8 minuter. Är de kortare än så hinner man inte ”komma in”i låten ordentligt. Men tipsen idag kommer också att innehålla lite mer lättsmälta inkörsportar: det andra är en insikt som kommer med tiden. Liksom ett tyngre missbruk. Annars är det också vanligt att post-rock är instrumentalt.

Alla de här faktorerna gör musikgenren väldigt exemplarisk för tillfällen då man måste koncentrera sig, kanske för att plugga, men också för tillfällen man lätt förlorar sig själv i; såsom till exempel jag själv känner när jag tecknar eller skriver. Jag lyssnar på post-rock just nu. Shit. Nästan meta.

 

Förlåt

POST-ROCK I SVERIGE

Sverige har en väldigt kompetent och intressant post-rockscen – så pass intressant att jag faktiskt kör avsnittet om den svenska post-rocken före den internationella. Jag tänkte försöka hålla mig till att tipsa om två låtar från varje artist, för att på det sättet hålla det jämnt. Fast, nu när jag tittar på texten i efterhand ser jag att det inte blev så. Nåja.

Personliga favoriter inom genren är svenska pg.lost. Bandet känns igen på de oerhört starka gitarrerna och de bedrägligt vänliga mellanpartierna som ofta föregår de riktiga urladdningarna. De vinner mer och mer mark utomlands, och är nästan större utanför Sveriges gränser än inom. En av deras bästa låtar heter Heart of Hearts, och är en riktig smygare. Håll ut i 3 ½ minut så förstår ni vad jag menar.

Men deras absolut starkaste insats gör dem i 12-minutersstänkaren Gomez. När de sista tonerna klingar ut strax innan elvaminutersstrecket, och avtoningen tar vid, är du färdig. Som människa.

Ett annat svenskt band som vunnit mer och mer framgångar på sistone är ef. De gör precis som pg.lost melodiös musik med mycket gitarrer, men använder också trumpeter och andra blåsverk – dessutom ackompanjerat av viskande vokaler.

En låt från näst senaste skivan som jag tycker mycket om är Sons ofGhosts.

Och från senaste skivan kan jag varmt rekommendera arga Where G. Mallory Sleeps. George Mallory var en brittisk bergsbestigare som 1924 under sitt tredje försök att som förste person nå toppen på Mount Everest försvann spårlöst. Det skulle dröja till 1999 tills det att hans kropp återfanns – och då under mystiska omständigheter. Än idag diskuteras det om Mallory och hans grupp kan ha nått toppen innan de dog.

Andra svenska band som helt klart är värda att nämna är Jeniferever (testa Opposites Attract), Immanu El (testa Tunnel), de la Mancha (testa Release all Light) och SeptemberMalevolance (testa I Shut Doors andWindows).

POST-ROCK INTERNATIONELLT

Musikstilen är ju förstås grymt stor även utomlands, och det finns mycket fint att hämta internationellt. Några av de absolut största måste nog ändå sägas vara amerikanska Mogwai – som jag själv faktiskt skulle rekommendera att ta som första lyssning om man inte riktigt är inkörd på soundet. Låten I’m Jim Morrison, I’m dead är en av de låtar som på allvar fick mig att fastna för genren för sju år sedan.

En lite rolig anekdot om Mogwai är att låtarna ofta på ett eller annat sätt refererar till Satan. Det här började tidigt, redan på bandets debutskiva från 1997 Young Team – då den sista låten är en riktig kalaspärla och fortfarande anses som en klassiker inom post-rocken. Lyssna på den härliga 16-minutaren Mogwai Fear Satan, och njut. Så sent som på senaste skivan Rave Tapes finns ett spår, Repelish, där en person låten igenom talar om subliminala budskap gömda i musik, och ständigt upprepar frasen: ”Satan. We gotta live for Satan. Master Satan.”

En annan personlig favorit inom genren är Los Angeles-baserade Red Sparowes, som splittrades efter senaste skivan från 2010. Deras album från 2006 - som är ett exempel på att post-rocksband ofta tar ut svängarna lite extra vad det gäller titlar – Every Red Heart Shines Toward the Red Sun håller jag som i princip oöverträffad som helhet. Låttitlarna är extremt långa och berättar en historia som löper genom spårnumren. Lyssna på We Stood Transfixed in Blank Devotionas Our Leader Spoke to Us, Looking Down on Our Faces with a Great, Raging andUnseeing Eye.

We Stood Transfixed in Blank Devotionas Our Leader Spoke to Us

Även deras sista skiva, TheFear is Excruciating but Therein Lies the Answer är även den en riktig toppenplatta. Sista låten AsEach End Looms and Subsides är en väldigt värdig avslutningslåt. En gång använde jag den som soundtrack till en av mina serier. Heh.

När vi ändå pratar om Red Sparowes måste jag också passa på att nämna en för mig alldeles ny bekantskap: Marriages. Forna medlemmar ur det förra bandet startade tydligen ett nytt band i spillrorna av det gamla - då det upptäcktes att en av gitarristerna, Emma Ruth Rundle, utöver att vara grym på sitt instrument också var en fantastisk sångerska. Marriages gör en sorts mörk post-rock-popig musik med klar inspiration från Red Sparowes. Helt fantastiskt låter det. Prova låten Skin från nya albumet Salome som faktiskt är alldeles nysläppt.

 

Salome min vän!

Ett annat band som influerat många av de nya post-rockbanden med sin mörka approach till genren är Russian Circles. Enligt mig har de faktiskt släppt en hel del skit (och det har bara blivit värre med åren tyvärr), men det är svårt att komma ifrån hur bra debuten Enter från 2006 är. Prova episka förstaspåret Carpe, och titelspåret Enter.

Jag känner nog att jag också måste passa på att tipsa om en av mina favoritskivor någonsin - där min indie-rockhusgud Spencer Krug från bl.a. Wolf Parade slog sig samman med finska post- och krautrockarna Siinai och skapade skivan Heartbreaking Bravery under namnet Moonface (with Siinai). Det är svårt att rekommendera enskilda spår, personliga favoriten är förstås sistalåten Lay Your Cheek on Down, men jag tror att om man som ovetande försöker sätta sig in i albumet bör man istället börja med Yesterday's fire eller öppningslåten Heartbreaking Bravery.

 

Månansiktet gör cööömback

Andra internationella post-rockare man bör känna till och gärna testa är God is an Astronaut (testa Allis Violent, All is Bright), Caspian (testa Hymn for the Greatest Generation - den är lätt att sätta sig in i), This is Your Captain Speaking (testa GatheringPieces - längst på denna lista med sina 18 minuter!) och 65daysofstatic (testa gamla goa Radio Protector).

Och det var ungefär all post-rock du behöver den närmaste tiden! Har du egna favoriter eller saker du tycker jag missat får du gärna hojta till - även om mycket inom musikstilen låter likartat är det alltid skönt att finna nya bekantskaper. Tack för mig, och tack till gubbarna på Onsdagsmusik, Johan och Richard, som låtit mig gästblogga världens längsta inlägg!

Tjoflöjt!

Och vi på onsdagsmusik vill också ge ett fett stort tack till Carl för det här grymma inlägget. Snart kommer nog en spotifyplaylist men vi har inte hunnit fixa. . . Syns nästa vecka!
//Jojje o Rille o Calle

Vecka 15: Melodisk oväsende

Tjenare Eliten, denna onsdag efter en tids paus har vi blåst i mistluren, tänt fyrarna, slagit på Batman-signalen och vår vän Gustav har svarat med temat melodisk noise, Vi låter honom förklara:

Denna onsdag har jag, Gustav (aka Blomman?), fått den stora äran att gästblogga på Onsdagsmusik-bloggen och dela med mig av lite musik. Musiken jag valt att fokusera på är en samling av musik som jag skulle klassificera som melodic noise alternativt melodiskt oväsende. Vad jag kan urskilja är att musiken verkar ha sitt ursprung i Tyskland och Frankrike under senare hälften av 90-talet. Angränsande genrer verkar vara fransk house och nu-disco med stora influenser från 70- och 80-tals disco.

Lite vitt brus till onsdagskaffet

En av de stora artisterna inom genren är fransmannen Mr Oizo som säkert många i tjugoårsåldern kan minnas från typ Vox Pop med musikvideon med den gula “muppen” Flat Eric.

Förutom Mr Oizo vill jag argumentera för att Daft Punk på sitt första album, Homework, hade lite av det soundet som genren innefattar. Soundet jag refererar till är en mix utav bas (synth eller vanlig), som tar en melodisk karaktär, och trummor som tillsammans repteras med viss variation. Genren är antagligen kvarlevorna utav den europeiska DJ-kulturen som fanns på 90-talet. En annan artist som jag tycker passar ytterst bra in i genren är tyska Siriusmo.

Som ni kanske märker är min klassificering inte helt klar, men jag tänkte att jag lika gärna kunde dela med mig utav mina fynd eller ofynd. Som vanligt följer en spellista med låtar av artister som jag anser skapar eller har skapat musik i genren och låtarna är några exempel på dessa verk. (Red: som alla är inlagda på veckas lista).

Veckans gästbloggare Gustav!

Tack så mycket Gustav för dina tankar om denna genre. Vi på onsdagsmusik tycker alltid om en utmaning och det har det här verkligen visat sig vara, men vafan nu kör vi. Först ut är tyska Digitalism, ett band jag följt sen runt 2010, de var väldigt stora på indiescenen sent på nollnolltalet. Jag anser att deras första skiva Idealism till stor del stämmer in på Gustavs genre (även om jag anser att skivan I love You Bro är den bästa de gjort), mycket repetiva trummor och kanske mer noiseisch melodislingor men de funkar. Framförallt vill jag premiera låtarna Pogo, den mer minimalistiska Zdarlight och den väldigt Daft Punkiga Echoes.

Digitalism verkar också tycka Paint är roligt

Etienne de Crécy en fransk house DJs nya skiva Super Discount 3 är väl egentligen ganska dålig. MEN! den har en rätt skön låt kallad Night(cut the crap) vars basgång jag absolut älskar, den har lite sci-fi-soundtrack över sig dessutom vilket ger den ett något dystopiskt sound.

Fransmän och deras synthesizers

Senaste veckans musikfynd är bandet Rone, även denna person en fransman, det här börjar bli någonsorts frankofilblogg. Jag har inte hunnit lyssna igenom Rones alla låtar än eftersom jag också varit beroende av Agent Side Grinder(som vi kommer nämna betydligt mer i framtiden). Tillbaka till Rone vars musik jag främst vill beskriva som varm, lugn men också konstigt nog väldigt drivande. Något som man speciellt kan märka i låten So So So. En annan favorit är låten Bye Bye Macadam, båda låtarna saknar väl de trumdelen som Gustav nämner, men jag tycker de väger upp det i deras repetitiva natur och hur de bygger upp melodislingorna. Nu skriver Richard här för första gången på typ 4 veckor, det har varit ett och annat! Gött att bli inkastad i ett sånt här svårt tema, men det är bara att gilla läget. Först skulle jag vilja tipsa om min och Johans gemensamma vän Ole Brolins + kompis projekt "Telebild". Det är något mera åt noise-dub (eller 'bunker dub' som bandet själva definierar sig som) än åt discohållet som nämnts hittils men jag tycker det passar in bra! De finns ju inte direkt (inte alls) på spotify eller så men de har en soundcloud där man kan lyssna på sköna noise-beatiga livesessioner eller varför inte enligt min åsikt den bästa låtan Nävarna i myllan, som jag tror är från 2009.

Telebild, eller Telebild Resistance som de också kallar sig. Eller så har vi fel. Det har hänt förr.

Från östgötsk dubindie ska vi arbeta oss vidare till nästa tips som är Sebastian Tellier, som kanske blev mest känd för allmänheten när han för några år sedan representerade Frankrike i melodifestivalen och åkte runt på scenen i en golfbil och inhalerade helium från en uppblåsbar jordglob -->

Just den låten är väl inte riktigt representativ vare sig för Tellier eller temat för veckan, men roligt är den ju. Men för att ge lite mera relevanta exempel så rekommenderas Cochon Ville eller varför inte hans samarbete med tidigare nämnda Mr. Oizo - Skatesteak. Ni hittar såklart båda dessa i veckans playlist! Det sista tipset från mig och det sista tipset för denna vecka får bli Telefon Tel Aviv, som gör lite ambient-aktigt melodisk noise. Jag lägger helt enkelt in lite låtar i listan, så får ni lyssna själva. Men det är en skön mix av ambiens, falsettsång, beats och oväsen. Lev väl! Vi hörs! Snart kommer det hända något riktigt häftigt med Onsdagsmusik. Och tack än en gång till Blomman för att han ville gästblogga. Puss och kram! R + J.

OMG veckans onsdagsmusikbloggspotifylista!!!! --->>>> Onsdagsmusik v 15: "Melodiskt oväsen"

Vecka 10: Baklängesveckan!

!akcevsegnälkab skisumsgadsno llit nemmokläV. “Reverse, عكس, inverser, 逆轉”
Idag blir allting lite tvärtom, eftersom musik även är reversibelt ska vi denna onsdag ta en titt på musik spelad baklänges. Baklängesmeddelanden i musik blev något av en fluga när vissa ansåg att man kunde höra meddelanden i Beatles låtar som skulle tyda på att Paul McCartney egentligen är död. Flera andra kända kända låtar som skulle ha dolda meddelanden är Stairways to Heaven med Eagles och tillochmed Britney Spears Baby one more time.  Men nu nog med historia, dags att lyssna på lite musik, dra mig baklänges!

Musik likt Benjamin Button blir bara bättre baklänges.

Först ut är två videor med det i onsdagsmusik återkommande bandet Kraftwerk. En av mina favoritlåtar med Kraftwerk är Autobahn, en fruktansvärt bra låt på roadtrips. Baklänges så blir den väldigt mystiskt och nästan ännu mer monoton än originalet. Speciellt gillar jag hi-hatten i baklängesversionen.

Andra låten med Krewtfark är Pocket calculator, som faktist baklänges inte blir speciellt speciell som man kan tro. Jag tycker om partiet runt 1:20 och framåt när det kommer lite mer bastoner in i melodin, blir väldigt vackert i reversibelt format. Här är min tolkning av en del av texten” Lemontree is another take on ceremony, we are here George my band, we can catch this man, he is red now”, lyssna själva och se vad ni tycker att ni hör!

Till slut tänkte vi tipsa om en hemsida som just tar upp fenomenet texter i baklängeslåtar och dess betydelser, värt att ta en titt. En bra inköpsport till konspirationsteorier inom musikbranschen. Hörs nästa onsdag! // Johan och Richard

Vecka 9: “Hip Båt”

I´m on a BOAT! Denna onsdag är en speciell dag, för ett tag sedan så fick vi vår 50e like på vår facebooksida. Helt klart en milstolpe, sen dess har vi på onsdagsmusik velat göra något speciellt för denna 50e person och idag är denna dag. Därför så är det Carl-Philip som idag väljer tema och även gör ett gästinlägg. Det tema som Calle önskade var givetvis hip hop och båtar. Vi på onsdagsmusik har tolkat detta som en kombination och antagit utmaningen. Men först så får Calle ordet:

Enda ickesexistiska båtbilden när man söker på hiphop+boat+yacht

Gästbloggaren

Hej Onsdagsmusikare! Idag är det jag, Carl-Philip, som får gästblogga. Varför? Jo jag blev den ärade 50e följare på deras facebooksida! Skamligt, tycker jag, att de inte har fler följare som de såklart är värda. Så jag tycker ni kan börja med att ta en minut och glida in på deras facebooksida och slänga in en like!

Kul att få gästblogga är det i alla fall! Mitt första blogginlägg någonsin. Känd för att särskriva så jag vill inte veta av några sådana kommentarer.

Jag funderade lite på vad jag skulle ha för tema på detta inlägg. Tyvärr har mitt musiknördande försvunnit lite det senaste året. Så jag började fundera lite på när jag njöt som mest av musik genom mina år. Kom fram till att det har varit under somrarna i vår båt. Vår båt har en stor baslåda. Därför har det alltid blivit lite mer musik åt hip hop hållet eller bara något med mycket bas i. Därav temat Hip båt (ordkombo som Johan ska ha all cred för!).

Första låtarna som jag direkt kopplade till mitt tema är (utom den självklara”I´m on a boat” ) Lupe Fiasco – Sunshine. Det har alltid varit något speciellt att vara ute på sjön, spela lite kort med några kompisar och sen höja volymen när den här slår på. Kanske är något med namnet som passar in bara, vet inte.

Listan är lite lång för att nämna alla låtar och det var verkligen svårt att sålla. Men om man som jag gillar en låt med sådär sanslöst mycket bas i så ska ju Dead prez – Hip Hop helt klart nämnas. Denna låt fick alltid hela båten att vibrera. Låten skapade till och med så mycket bas att vattnet började vibrera. Detta är den enda anledningen till varför jag ramlar på wakeboard. Så därför bevisar jag att faktiskt vattnet vibrerade med bilden nedan.

Calle på brädan!

Nu måste jag tyvärr avrunda. Om ni vill lyssna på en låt som jag hade på repeat runt 8an så är det Hey mama av Kanye west som gäller.

Jag tackar för mig. Detta var kul! Tror inte att grabbarna brukar köra så mycket hip hop så hoppas att ni gillar spellistan.

Ha det bra så länge!

/Carl-Philip

                                                                                      

PS. denna youtube video kan inte undgås under detta tema! DS.

Johan Först ut är givetvis Lonely Islands I´m on a boat, vilket känns nästan lite smutsigt för att den är så given på den här listan. Detta är väl antagligen en av de första Lonely Island hittarna,  Nedan så får man se videon till denna.

När nu I´m on a boat är avklarad blir det plötsligt svårare, det är mer Richard som är hihop-specialisten och jag är mer av en cykelperson när det gäller transportation. En annan person förutom mig, Calle och Richard är ju Notorious B.I.G.(snygg övergång) och han gjorde låten Hypnotize vilken egentligen inte handlar så mycket om båtar utan mer om öh hiphopgrejjer, däremot så i videon får man se not BIG i en riktigt skön miami-lifestyle speedboat. Se nedan för att titta in lite old school hiphop.

Sist ut från Johans tips är skivan B.O.A.T.S II  #METIME av 2 Chainz, mest för att skivan heter något med båtar, har lyssnat loss lite och inte hittat något som handlar just om båtar men här kommer en topp-3 Johan lyssnar på en hiphopskiva:
1. Black Unicorn – 2 Chainz, Chrisette Michele, Sunni Patterson
2. Feds Watching – 2 Chainz, Pharrell Williams
3. Mainstream Ratchet – 2 Chainz

Richard kommer här in klockan 23:30 på Onsdagen och ska börja skriva och posta inlägget på en halvtimme med allt vad det innebär. It is ON!

HipHop och båter känns ju som en ganska flummig och rätt kontrastrerande ämnen, men jag tänker direkt på “212” av grymma Azelia Banks. Låten är en riktig fuckoff-dänga till haters och andra, och i den rappar hon till och med “This ship is mine - MINE!”  Ja, jag fattar att det inte är en båt i bokstavlig mening, men snälla - ge mig lite spelrum här.

Banks i cool tröja och allmänt cool!

Vidare sådär i rödaste rappet som vi befinner oss i, jag har sedan länge skippat 00:00-gränsen, förresten, så är här den instrumentala men ändå hiphopiga Fresh Off The Boat med Trampboat, som jag tror kom typ 95.

Nu får jag nog skippa båt-temat tyvärr, men det kommer inte hindra mig från att välja mina fetaste hiphop-låtar:
1. Da Youngsta's – Crewz Pop - En underbart fet låt besjungen av en bortglömd 90-tals-barn/youngteen-trio som inte slog lika hårt som Kriss Kross. Men, de är sjukligt mycket bättre. I denna låt gör också Naughty by Nature ett gästspel, bara en sådan sak. Kan tipsa vidare om videon som är ett mästerverk i sig: 2. Silvana Imam – Svär på min mamma - Imam har under 2013 och -14 seglat upp på den svenska hiphop himlen och det är fett. Ofta lite laidback-rap men med hårda texter. Vi här på Onsdagsmusik spår en ljus framtid för Imam och hon gör dessutom hela hiphop-himlen ljusare. Snoop spelade förresten hennes musik när han var och DJ:ade i Göteborg.

Silvana är cool

3. Eazy-E – Boyz-N-The-Hood - Inte lika nyanserat och smart som Imam men fan vilken låt det här är. Detta är den censurerade verisionen. Sök på youtube för den andra.

4. Zacke – Mammas nya kille - Också svensk hiphop. Asrolig låt, feat. Frej från Maskinen/Slagsmålsklubben/Far&Son och så vidare. Låten beskriver ett barns känslor inför sin mammas nya kille.

5. Onyx – Slam - Den argaste hiphopgruppen. SLAM!

Onyx

6. Naughty By Nature – Hip Hop Hooray - Nästan lika fet som Da Youngstas!

7. Public Enemy – harder than you think - Japp. Beskriver väl veckans tema också.

SÅ!  Det var det, ha en go hiphoppig vecka både på båtar och på land!

/Rilsan och Jöjsen

Här har ni veckans tunga spotifylista, BOYAAA: Här finns såklart alla låtar och så: Onsdagsmusik v.49: "Hip Båt"

Ps. 

Vi gillar gästbloggare, hör av dig om du är sugen att ge onsdagsmusik just din personliga touch!

ds.

Vecka 8: The classic top 3

Det var inte bara musik som var bra 2005.

Kära läsare denna veckan ställer vi oss frågan vad för låtar lyssnar jag fortfarande på(ibland) som jag lyssnade på för tio år sedan. 2005 var året då youtube öppnade upp portarna, den sjätte Harry Potterboken släpptes och påven Johannes Paulus II kolar av. Ett helt klart händelserikt år då jag och Richie Rich fyller 16 år, vad lyssnade man då på för musik? Här får ni svaret i två stycken topp tre-listor, vad fan var bäst 2005? Johans Lista.

3. John Legend – Ordinary People, i min ungdom lyssnade jag mycket på John Legends skiva Get Lifted som var riktigt skön har jag för mig, den låten som stannat kvar längst i mitt minne är Ordinary People som handlar om just vanliga människor och kärleken, alltid kärleken.

2. Jamiroquai – Soul Education, när jag var 15 så introducerade Dan mig till den brittiska soul/funk/acid/disco-artisten Jamiroquai, något som totalt förändrade min musikhorisont. Jag hade svårt att välja vilken låt som skulle symbolisera Jamiroquais storhet men det blev Soul Education mest för de sjukt sköna stråkarna under hela låten.
1. Tiger Lou – Oh Horatio, på något sätt är det här min ungdom. Kan inte tänka ens hur många hundratals gånger som jag lyssnat på den här låten eller sett videon som jag länkar till här nedanför:

https://www.youtube.com/watch?v=dCxtgTlt3ao

Tiger Lou! Färglada boys.

Richards lista

3. Millencolin – Vulcan Ears runt 15-16 års ålder rörde jag mig i något Metal-skatepunk-träsk. Även om det inte är något jag sysslar med idag, så finns det ändå godbitar sm jag gillar för andra skäl än nostalgiska. Den här låten av Örebropunkarna Millencolin är en sådan. Bandet existerar fortfarande, men gjorde sin sista okej skiva 2002. Vulcan Ears är från 1995 och från skivan Life on a Plate vilket är en fantastisk samling svinkorta skejtpunklåtar.

2. Randy – X-Ray Eyes vi går vidare ned i detta träsk med ett annat svenskt band - nämligen Randy. Idag tycker jag dem inte är jättebra, förutom just den här låten. Den blir jag fortfarande pepp av när den shufflas fram, även om den handlar om en familj i splittring och så.

1. Cake – Commissioning A Symphony In C CAKE är ett band som jag upptäckte runt den här tiden, och det markerade egentligen mitt intåg in i popvärlden, ut ur metal-träsket så att säga, och således antagligen det viktigaste bandet någonsin för mig. Vissa av deras låtar har också inslag av rap, vilket jag tror har fört med sig att jag idag uppskattar gammal skön 90-tals hiphop.
Jag lyssnar ganska mycket på CAKE nu för tiden också, och jag har säkert tipsat om dem någon gång i bloggjäveln innan. Iallafall, detta är den låten jag föll för hos dem och en av deras bästa. Från näst bästa skivan.

CAKEs näst bästa skiva enligt Richard

Det var allt för idag. Tack och hej. Skriv gärna i kommentarerna eller på FB vad ni brukade lyssna på i tonårens mellanskede eller så. Puss. Jolle och Rijje. OCH DU HÄR HAR DU VECKANS LISTA MED ALLA LÅTAR SOM NÄMNTS FÖR HELVETE:
onsdagsmusik v.8: topp 3 classics

Vecka 7: Spiritualitetens toner

Som en slags ‘homage’ till att en av skribenterna, Jag - Richard, har rakat av sig håret ska vi nu ta oss an spiritualitet och musik. Det är ju vanligt att man rakar skallen när man är på en andlig resa, och to be fair så är ju den anledningen bättre än den kanske allra vanligaste anledningen till att man drar snagget vilket vi inte ska besulda bloggen med att ens nämna. Vi ska försöka att inte snöa in på New Age-piss och diverse porlande bäckar, vi tror att det finns feta spirituella låtar därute också.

Lets get spirituel

Religion förknippas ju ofta med spiritualitet och därför tänkte vi här langa den sköna judiska folkviskan Hava Nagilia. Kletzmer och dansvänlig och inte så lugn som annan spirituell musik kan vara. Vidare kan ju nämnas Yusuf Islam (fd Cat Stevens) som kände behov av mera spiritualitet och konverterade till Islam. Sedan hans konvertering är låtarna mera spirituella, t.ex. Whispers From A Spiritual Garden från skivan An Other Cup, som är hans första skiva som muslim. Det är cool skiva, och roligt är ju att det är en tydlig tillbakablinkning till hans tidigare skiva “Tea for the Tillerman”, från 1970. Faktiskt så kan man i konvolutet på “An Other Cup” se en LP skiva ligga på ett bord på ett café… och visst är det för “Tea for the Tillerman”, om man kollar noga. Obs -> detta har jag faktiskt hittat själv då jag äger “An Other Cup” i fysisk form. Jag har ej googlat detta för att kolla om det är sant men ni får ta mitt ord på det.

Jag googlade Richard, var fan är skivan???

Nåväl, nog om religionen. Det finns ju andra typer av spiritualitet, som att bara stirra upp i natthimelen och lyssna på något som gränsar till det meditativa. Här är det lätt att snöa in på New Age-flum som det nämndes i första stycket, men det finns annat också.

Hoppas ni förstår referensen...

Exempelivs Eluvium, som egentligen heter Matthew Cooper. Han skapar långa ambienta musikstycken som gör att man börjar tro på rymdspöken. Lyssna t.ex. på den fantastiska Indoor Swimming At The Space Station eller varför inte Prelude For Time Feelers. På samma linje kan också nämnas The Dreamer Slept But Did Not Dream av Darshan Ambient, som jag nog nästan skulle kunna somna till. Något mera poppigare men ändå lika starkt är Daylight Goodbye av Message To Bears. Nynningar i falsett och bara mys.

Relaaaaax

Nu lämnar vi avslappningsdelen av bloggen och går vidare till lokalpatriotism!

Moi Johan bor för tillfället i Linköping, en stad där forskning möter raggare, en stad där hockeylaget är det enda vi har gemensamt(och de flesta inte ens det). Dock finns det en sak som alla på ett spirituellt sätt tycker om mer än det verkligen förtjänar och det är Winnerbäcks musik. Lars är stadens son och undantaget som bekräftar regeln att ingen är frälsare i sin hemstad eller vad det heter(tror tillochmed han har en lokalbuss namngedd efter sig). Jag hade själv en Winnerbäckperiod och det är väl inget jag är överdrivet stolt över men jag har ändå ett par favoriter från den tiden. Framförallt skulle jag säga att skivan Kom är topp, speciellt låten i Stockholm som är en skön satir i jämförelse mot hans senare låt Stockholms kyss som var fett mycket sämre. Man måste dock beundra Winnerbäck för hans otroliga effektivitet, han kan ju ibland spotta ut två album på en vecka, något som ändå är väldigt coolt trots vad man tycker om hans musik.

Klipp dig Winnerbäck!

Spiritualitet är ju ofta sammankopplat med naturen och några som just använde naturen och framförallt naturens ödslighet var det danska bandet Efterklang. Inför sin skiva Piramida gjorde de en expedition till en övergiven gruvby i norra svalbard(cirka 100 mil från nordpolen) där de spelade in ljudklipp från byggnaderna  som naturen hade tagit tillbaka. Detta för att sedan skapa låtar baserade på dessa ljudklipp. Favoriter från denna skiva är The Living Layer – Efterklang och Hollow Mountain – Efterklang. Ska även finnas en film gjord om expeditionen som heter The Ghost of Piramida.

Tack för att du kom såhär långt i texten. Här är veckans spotifylista Onsdagsmusik v.6: Spiritualitet